Tränaren/ridläraren ska lära ut den rent tekniska delen av ridningen. Ryttaren ska ha kunskap om HUR olika signaler/ hjälper till hästen görs, NÄR och VARFÖR. Detta ska tränaren/ läraren undervisa om- förklara,visa och beskriva och vara tydlig. Här är du som tränare tydlig i din roll som lärare.
De flesta elever lär sig ganska fort HUR man gör. Positioner för hand, skänkel, överliv och sits. Hur du styr hästen, de olika tygeltagens funktion och skänkelhjälper.
Därefter kommer den fas som kommer att vara resten av ryttarens liv, nämligen att förbättra och förfina tekniken, utveckla sin timing och hitta känslan för ridning.
Vad behöver då ryttaren göra?
Öva, öva, öva- du behöver träna på att använda dina hjälper på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Det här är ryttarens eget ansvar, för repetition och träning gör du som ryttare hemma. När du sedan kommer till träningen så har du kommit en bit längre än förra gången och ni kan gå framåt mot nya utmaningar och uppgifter.
För att ryttaren då ska utvecklas vidare och förstå hur man använder olika övningar och rörelser, hur de fungerar som hjälp på vägen mot målet så behöver den prova. Tränaren byter då sin roll till coach, som genom att uppmuntra till försök på en högre nivå får ryttaren att utveckla förståelse för vad som behöver förbättras och tränas.
Vi har en gammal tradition inom ridningen att vara felsökare, både tränare och ryttare letar fel. I stället borde vi fokusera på att leta rätt!
När du gör något rätt och det känns bra, hästen är nöjd och du är nöjd, notera då vad och hur du har gjort för att det skulle bli så. Det är väldigt viktigt för att ge hästen en positiv känsla i ridningen att ryttaren blir nöjd. Hästen känner direkt i din kropp när du är missnöjd- och upplever det som obehagligt.
Men- man ska ju jobba för att bli bättre? Ja, och det blir du om du fokuserar på det som blir bra! Blir det fel, gör om men fastna inte i det som har hänt.
Om jag tränar ryttare som har lärt sig teknikerna så har jag i princip slutat med att kommentera deras sitsar. Det betyder naturligtvis inte att jag tycker att ryttaren ska sitta hur som helst- men jag arbetar mycket med avspänning hos ryttaren. Då ryttaren är avspänd så sätter den sig rätt! När ryttaren själv kommer underfund om hur den sitter och hittar det naturliga sättet att sitta behövs inga påminnelser- det kommer av sig själv.
Spänning handlar om att vi spänner muskler både när vi behöver det , men framförallt när vi inte behöver det. Hästen reagerar på all vår muskelspänning.Ju mer du spänner dina muskler desto mer spänd blir hästen.
Nästa sak jag arbetar med är att ryttaren får föreställa sig hur den ska utföra en uppgift, tänka igenom vägen till hindret och ta ut riktmärke för blicken.När sedan vägen och riktmärkena är klara och ryttaren fokuserar på uppgiften så ”händer” det bara utan att ryttaren behöver anstränga sig överhuvudtaget.
Det viktiga är att ryttaren förstår det den gör och arbetar själv med sin träning- tränaren utmanar ryttaren att flytta fram positionerna och öka svårighetsgraden.
Jag anser inte att det är till nytta att ”rida” åt eleverna, dvs att som tränare kommentera varje händelse och ”bära” ryttaren runt. Ryttaren behöver reflektera över sina övningar och och få feedback av tränaren- och då inte i form av vilka fel den gjort!
Många ryttare vill veta vad de gör för fel- ofta är det inte så att det finns en quick-fix på det som inte fungerar, utan det är många faktorer som spelar in.Då uppmanar jag ryttaren till att bryta ner och fundera på vilka delar som skulle kunna förbättras.Många gånger handlar det om kommunikationen mellan häst och ryttare, tempo och fokus.
Tränaren behöver känna till ryttarens mål och delmål. Tillsammans kommer ni då överens om tidsaspekten och vad som behöver uppnås innan nästa steg tas.