Efter att ha ridit unga hästar och tävlat låga klasser under några år så var jag sugen på att hitta en utbildad, rutinerad häst att kunna tävla med. Jag ville ha en riktigt bra häst som jag kunde ha roligt med, åka på meeting och tävla lite högre klasser med. Jag hittade en fin häst som tidigare tävlat 1.50-hoppning, nu var den äldre men fortfarande glad och pigg. Det kändes superroligt att rida en välutbildad och rutinerad häst igen. Vi tränade på hemma och kom riktigt bra överens, det var inga problem att hoppa lite högre hinder heller. Jag kände mig riktigt säker på att det här skulle verkligen bli bra! Efter någon månad så var jag ivrig att komma ut på tävlingsbanan, så jag hittade en tävling och anmälde.
Det här skulle bli jätteroligt!
Så kom dagen då vi skulle göra vår första start. Jag var supertaggad och såg fram emot hur roligt detta skulle bli, känslan hade ju varit ju fantastisk på träningarna innan. Jag hade anmält oss till en 1.10 för att börja på en låg nivå. Det här skulle ju absolut inte vara något problem, min häst var ju otroligt rutinerad och själv var jag ju inte precis någon nybörjare.
Men när jag kommer in på banan händer det någonting. Plötsligt blir jag helt handlingsförlamad. Jag blir väldigt medveten om att jag sitter på en häst som kan kliva över de här hindren, och om något blir fel- ja, då är det bara mitt fel. Insikten slår mig hårt och lägger sig som en våt filt över mig.
Jag är helt överväldigad över att rida in på en så fin häst.
Min första känsla är ” Hur ska jag nu göra för att inte förstöra för hästen?”
Så när jag fattar galopp så är det lite tveksamt och när jag styr mot första hindret då händer det som absolut inte kan hända!
Hästen stannar, inte bara en utan två gånger….
När jag sedan rider ut från banan så är jag helt tillintetgjord, det var en känsla av ett totalt nederlag. Hur dålig kan man vara som ryttare?
Som inte kan rida en 1.10 med en häst som gått 1.50…?
Känslan att vara totalt värdelös var jättetung. Jag kände hur alla runt omkring tittade undrande på mig, vad höll jag på med?
Den dagen var det inte roligt att köra milen hem till stallet och rapportera resultatet av vår debut( då fanns inte Equipe)
Vi fortsatte att tävla lite till, kom runt banorna och fick lite placeringar, men det blev aldrig så där roligt som jag hade önskat.
Känslan av att ”sitta i baksätet” och inte vara bra nog för min häst bar jag med mig hela tiden.
Jag överlät senare hästen till en junior som fick tävla den.
Tänk om jag vetat det jag vet idag om hur du kan hantera prestationsångest och negativa tankar.
Lär mer om utbildningar för ryttare
